Det går inte att ens försöka regera med ett extremt parti som Israel Beiteinu, partiet och dess ledare den tydligt främlingsfientlige Avigdor Lieberman. Denna man som med all säkerhet ser demokrati endast som en väg till makt är dessutom misstänkt för ett flertal brott, är i förlängningen med sin aggressiva politik faktiskt ett hot mot Israel och dess befolkning. Krig och hämnd har hitintills inte lett till en varaktig säkerhet för Israels befolkning.
Möjligheten till den förhandlingslösning är med bla Obama som president (han behöver stärka USA:s aktier i arabvärlden) om inte allt för stor i alla fall större än på länge, så det borde vara värt ett försök. Krig föder bara hämnd och nya terrordåd, som i sin tur ger nya attacker som i sin tur osv.
Visst kan det var att bita i det sura äpplet, och visst är Netanyahu och Livni rädda för att de kan komma att tappa röster. Men den enda vägen för Israel är att de demokratiska partierna samarbetar. Så den part som återstår är arbetarpartiet, och det har ju gått förut.
Gör ett demokratiskt samarbete, och rulla ut fredsförhandlarmattan och bli vinnare.
DN
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Morsning!
SvaraRaderaTänkte bara tillägga lite intressant stoff om Liebermanns parti, så man lättare förstår varför de ändå fick så otroligt många röster.
Om man kollar upp partiets program märker man att det har en författningsrevision för att uppnå ett stabilare styrelseskick i landet på programmet. Israel har ju faktiskt haft ca 25 regeringar under 60 år...
Partiet har även ett långtgående program för borgerlig vigsel!
Nu till det som de blivit ökanda för här i Sverige:
* De israeliska araberna och inställningen till grannarna - Partiet har fört fram två omtvistade förslag varav det första hade som bakgrund att undvika att det framtida Israel skulle få en arabisk-palestinsk minoritet som som skulle leda till etniska motsättningar i landet, med allt vad detta skulle innebära. Grundtanken var att vid den framtida delningen av av det som för närvarande är det egentliga Israel, Västbanken och Gazaremsan skulle 1967 års gräns dras om på ett sådant sätt att israeliska arabiska bosättningsområden som i dag ligger just väster om nämnda gräns skulle tillföras den palestinska framtida staten medan judiska bosättningar som ligger just öster om gränsen skulle tillfalla Israel. Dvs en gränsdragning som skulle öka den etniska homogeniteten i Israel utan att de nämnda israeliska araberna skulle tvingas lämna sina hem. Att den sedan dessutom skulle ha samma verkan på de judiska bosättningarna efter gränsen (ca 80%) som utan att någon blev vräkt från sin bostad. Programmet skulle även appliceras på Jerusalem. En del rent arabiska områden som i dag är delar av Jerusalems stad skulle överföras till den palestinska staten. Dvs "Israel mitt hem" skulle dela Jerusalem!
Under de senaste 20 åren och speciellt efter Oslo processen har dessutom de israeliska araberna alltmer börjat orientera sig i riktning mot sina etniska palestinska bröder på Västbanken och i Gazaremsan. Om det under den första Intifadan (1987 - 1992) var ovanligt att israeliska araber var inblandade i palestinska terrordåd var detta tvärt om tyvärr inte alls fallet under den andra Intifadan (2000 - 2004) då ett mer och mer aktivt deltagande från de israeliska araberna kunde noteras.
Under de senaste åren har kraven på en förändring av den israeliska statens funktion som en judisk stat också ifrågasatts av ledande medlemmar av den arabiska minoriteten som till exempel i den 30 sidiga pamfletten "The Future Vision of the Palestinian Arabs in Israel" utgiven år 2006 av de israeliska arabernas högsta samarbetsorgan "The National Committee for the Heads of the Arab Local Authorities in Israel".
Ett allvarligt exempel på inställningen till problemet med staten Israel som en judisk stat uppstod under den sk Annapolis konferensen senhösten 2007 då representanter för Palestinian Authority motsatte sig att i konferensens slutkommunike staten Israel skulle få definieras som en judisk stat.
Att en mycket stor del av israelerna tappat tilltron på fredsprosessen är tyvärr ett faktum men vi får inte bortse från palestiniernas skuld till detta.
Vad som är mycket allvarligt är att de israeliska araberna inte enbart uppvisar en klar avoghet till israels existens som judisk stat utan delvis även dess existens överhuvud taget.
När de som israeliska medborgare sen tar öppet sida för Hisbolla och Hamas under Israels väpnade konflikter så är det ju inte underligt att de judiska israelerna reagerar.
Denna reaktion riktas då instinktivt mot politiska grupper som Meretz och även mot Arbetarpartiet på grund av att den vanlige israeliske medborgaren ser nämnda partiers värnande om den israeliska arabernas rättigheter som något onationellt och felaktigt. När israeliska männoskorätts organisationer t. ex motverkar lagstiftning som ger judiska jordbrukare i norra Negev öknen rättigheter att med vapen försvara sina gårdars grödor och djurbestånd får speciellt Meretz betala det politiska priset för det.
Ingen tvekan om att de våldsamma sympatidemonstrationerna för Hamas under det sista kriget påverkade många israelers röstning.
Liberman hade redan något tidigare lagt fram ett förslag på att Israeliskt medborgarskap skulle vara avhängigt av att varje person som önskade få israeliskt medborgarskap skulle vara tvungen att avlägga ed på att han-hon erkände Israels lagar och dess rätt att vara en judisk stat. Dvs något som liknar vad som krävs av nya amerikanska medborgare då de får svära på att de kommer att upprätthålla USAs konstitution. Libermans förslag stadgar dessutom att varje person som är född av israeliska föräldrar vid 18 års ålder måste avlägga den ovan nämnda förklaringen för att få fullt medborgarskap. De som ej avlägger den förklaras vara permanenta invånare med rätt att leva i landet men utan rätt att t.ex. delta i parlamentsval.
Förslaget vänder sig klart mot den arabiska minoriteten vars ledare gång på gång öppet i ord och handling ifrågasatt staten Israels rätt att vara en judisk stat, men det är klart att förslaget dessutom kommer att vara ytterst problematiskt för stora grupper bland de mer extremt ultraortodoxa judiska befolkningsskikten.
Även om Lieberman och hans parti fick ordentlig medvind de israeliska arabernas upplopp under det sista kriget så vill jag på intet sätt påstå att bara "Israel mitt hem" vann på händelseförloppet. Trycket höger ut blev generellt. T. ex. ökade Likud från 12 till 27 mandat!